Damsadel del 2.

En annan syn på saken.

Damsadel. Del  II

Text: Carola Lind

Att vara rädd ryttare är egentligen inte ett dugg att skämta om. Känslan man har när man sätts i en obehaglig situation är både hemsk och nedbrytande.

Självförtroendet, det lilla man har hamnar på noll.

Själv så mår jag dåligt samtidigt som jag känner hur tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag blir rent ut sagt förbannad på mig själv och inte blir det bättre då ingen fattar hur det känns.

I mitt yrke med hästar är det ju inte så vanligt att man är, just, rädd. På marken kan jag hantera precis alla uppkomna situationer men väl på ryggen känns det som om livet tar sin sista suck.

I denna situation befann jag mig denna dag, då min tränare Desmond O´Brien (Beridare och sadelmakare på Spanska Ridskolan i Wien)

Hade, i mitt tycke så gott som lurat upp mig i en damsadel

I förra numret berättade jag hur det gick till och nu så satt jag alltså där på plats, med båda benen väl arrangerade på vänster sida.

Bildbevis finns på att jag skrattar, själv minns jag knappt hur det gick till. Eli, fotografens flickvän fick uppdraget att hålla hästen, Overo. Han är verkligen en tålmodigt härlig häst, detta var inte första gången som han ställde upp för mig eller någon annan mindre lyckad ryttare.

Jag hade ju den viktiga frågan om män rider eller i alla fall förr, red i damsadel? Ja berättar Desmond då det ju oftast var männen som utbildade hästarna och ryttarinnorna så var de tvungna att göra det. Desmond själv tycker att det är riktigt kul att rida i damsadel eftersom han ju tillverkar denna sortens sadlar till bland annat sina elever.

Desmond berättar hur jag ska lägga in en tredje tyngdpunkt för att verkligen sitta rakt över hästen.

Jag blev verkligen förvånad över hur stabilt det kändes! Man har sina sittben som två punkter, den tredje punkten hamnar mitt under det högra låret. När du har kontakt med alla tre punkterna samtidigt och lika mkt, då sitter du rätt.

För mig kändes det som om jag lutade mig väldigt mkt framåt, men det var inte så i verkligheten. Vilken fantastisk kroppsmedvetenhet man har alltså. Hmmm.

Plötsligt börjar Overo trampa runt lite, jag blir stel som en pinne och tappar hela konceptet. Jag slutar att andas och ber snällt till Eli. Håll hästen för helvete!

Desmond kommer fram och lägger en hand på min arm.

”Skritta Carola!” Uppmuntrar han.

Jag vet inte vad det är med denne man, men man gör som han säger.

Jag tar tyglarna, samlar mig och skrittar ut på en volt runtom honom.

Det första som slår mig är att jag sitter bra! Det låter konstigt men jag kände mig bekvämt placerad!

Overo går ifrån volten rakt in till Desmond och jag blir högröd i ansiktet. Javisst, snyggt, jag klarar inte ens att hålla oss på volten. *Suck*

Desmond LEDER oss ut på volten igen och upprepar vikten av att känna all tre tyngdpunkterna för att hästen ska känna sig balanserad. Jisses, de hade jag redan kollrat bort.

Precis när jag gjort mig hemmastadd i höger varv så ber Desmond mig att byta. Inte förrän jag gjort det inser jag tre saker.

1.Här sitter jag och rider för min idol! Hur jäkla Coolt är inte det då!

2.Jag andas fortfarande.

3. Höger varv!!! Hur sjutton ska det gå till! Jag har ju båda benen på vänster sida!!

Overo vinglar till och den frätande skräck jag brukar känna i magen gör sig gällande. ”3 Punkter” upprepar Desmond och plötsligt så bara händer det.

Overo trampar in mjukt på en volt i höger varv och börjar bära mig! Inte sjutton för att jag vet hur det gick till men plötsligt så börjar jag slappna av. ”Bra!” Säger Desmond. Och ler med hela ansiktet, ”Carola, du är ju en jättefin ryttare! ”

”Får vi se lite trav nu då!”

Javisst säger denne svensken som i samma sekund hinner överlägga med mig själv om det inte är dags att säga upp bekantskapen med mig.

Historien berättar att  under 1600-talet framhölls det manliga med att rida. Hingstar skolades till ryttarhästar medan ston i första hand användes till avel. Visst, inte blir vi förvånade direkt. Det fanns såklart många framstående ryttarinnor men det är bara några som gått till historien.

 Ridningen utvecklades till en konstform jämställd med dans, musik och teater under barockepoken.. Hästens tillbehör blev klenoder i lika hög grad som andra konstföremål. Om detta kan man läsa i vår Svenska historia.

Traven går först lite knackigt men jag återknyter till de tre punkterna och plötsligt har jag en fin och följsam häst i båda varven.

Jag svettas som en gris och känner hur jag skakar, men någonstans har lilljäveln i mig vaknat och han ber om mer. Plötsligt sitter jag och önskar Galopp!

1 Sekund senare säger Desmond att det är dags.

Men en sak ska du veta säger han, mina elever brukar inte kunna galoppera i damsadeln förrän 5:e gången. ”Du är speciell!”

Helt upprymd av beröm och lilljäveln som kampar mot rädslan så faller Overo in i en mjuk helt fantastisk följsam galopp. Efter en liten bit bryter han av och det blir skumpigt några steg. Vi beslutar oss för att stanna. Desmond kommer fram och berömmer oss, Overo kräver en godisbit och jag håller på att lipa av tacksamhet.

Förstå att jag upplever min flickdröm!

”Så” säger Desmond, ut på volten igen! Efter lite planlöst ridande fram och tillbaka för att experimentera med sitsen och dess inverkan på Overo ber Desmond mig att ta galopp i andra varvet. Och även detta flyter fint och mjukt. Jag är så fylld av känslor, obeskrivbara känslor som bara bubblar i hela mig så Overo börjar trippa. Tydligen har jag omedvetet givit honom ett kommando om något stort för jag känner att han laddar.

Panik!

Hela jag blir stel och skriker till Desmond att ta hästen. Snälla Desmond! Ta honom!

”Det är lugnt” säger han, Overo ville bara berömma dig på sitt lite speciella vis! ”Och jag håller med, det är du värd!”

Desmond leder oss till kanten av ridbanan och pekar på Overos bakben med spöt. Mjukt börjar Overo att Piaffera. ”Blunda” säger Desmond! ”Blunda och känn.”

Jag blundar, och jag känner. Dels känner jag år av förlorade ridtimmar, allt jag gått miste om för att jag inte vågat. Dels känner jag mig stolt över mig själv, dels känner jag en stor tacksamhet till hästar som Overo vars uppgift är Att hjälpa och visa. Och, framförallt är jag så in i helvetes tacksam för livet.

Jag känner varenda bit av Overos kropp styra min kropp och i detta nu finns det inga gränser, inga hinder, inga om eller men. Allt flyter samman och kropparnas rörelser ihop skapar Magi. Magi som man måste uppleva för att kunna förstå. Helhet. Ett.

Overo saktar av och Desmond leder oss i skritt.

”Berätta” säger han. ”Hur känns det?”

Tyvärr kunde jag inte berätta, inte just då.Detta var min stund. Bara min. Min kamp, mot det som ägt rum inom mig i så många år, min stund att få befästa något nytt i mig. En ny styrka, ett nytt mod.

Jag minns inte hur jag kom av men jag mindes Desmonds instruktion om hur jag skulle hoppa av för att inte göra illa mig.

Mitt högerben var i dåligt skick, det smärtade och var halvt förlamat omvartannat.

Desmond hoppade upp på Overo och skrittade runt lite. Det var här jag skulle ställt alla resterande frågor, de som jag faktiskt ämnade att grunda artikeln på.

Men jag var bara tom och tyst. Uppfylld och hög.

Silvia, Desmonds underbara fru kom fram till mig och höll min hand. Då brast det. Det blev bara övermäktigt. Tårarna bara föll och fråga mig inte om det var en lättnad för att slippa av hästen eller vad, men det kändes bra, lugnande. Silvia kramade mig och det enda jag kunde få fram var Tack..Tack snälla! Tack.

Nu sitter jag här, den 5:e Maj. Om två dagar landar jag i Wien. Jag har en lektion bokad. Desmond och Overo väntar.

Jag kommer att kämpa vidare med min rädsla och mina egna hästar här hemma hjälper mig otroligt mkt, de vet precis våra gränser. Vad det gäller damsadel så är jag biten. Jag har upplevt Magi och det vill jag aldrig mer vara utan.

Det var varken sadeln, hästen eller tränaren som imponerade mest på mig, det var min kropp. Min sedan 25 år värkbrutna kropp som inte ens klarar av att gå 1 km utan att bryta ihop, visade inga som helst tecken på trötthet eller smärta dagen efter.

Kan ni tänka er, att inte varit aktiv ryttare på flera år, att sitta upp och rida 60 minuter utan att över huvud taget känna något alls dagen efter? Men det är sant. Helt otroligt, min kropp gillade vad vi gjorde och det ska vi fortsätta med, förmodligen på blåbärsnivå forever, men vad gör det, jag är ändå lyckligt lottad!

Om du är intresserad så sök på Internet efter hemsidor och information, det finns vad jag nu förstått flera st. i Sverige som aktivt sysslar med damsadelridning, om inget annat, slå slag i saken, åk till den förtrollade staden  Wien och förverkliga en dröm! /Carola.

Damsadel

För ganska många år sen på min mest utvecklande resa genom livet inom hästträning och möten med hästmänniskor, fick jag uppleva en dröm.

Det blev till två artiklar varav del ett presenteras här nedan.

Damsadel.

Text: Carola Lind

Alltså, jag fattar inte hur man kan hålla sig kvar! Har ni också undrat? Vad är det som gör att man helt enkelt inte ramlar i backen, jag menar, det är ju illa nog för vissa (Läs artikelförfattaren inkluderat) att sitta kvar grensle.

Och går inte hästen som en banan? Man trycker ju undan den ena sidan med sin kroppsvikt! Eller?

Och hur i hela friden skänklar man den andra sidan?

Nej, något sådant skulle jag då aldrig ge mig in på. Trams. För överklassen och andra belevade. För sådana med pengar!  Ja just det. Så måste det vara.

Och hur mkt skulle jag inte få och göra som Häst-terapeut om alla började flänga runt i damsadel! Kan ni tänka er vilka problem hästarna skulle uppvisa om de kontinuerligt fick asa runt på sin redan överbelastande ryttare, på en sida!

Ja jisses, var det bättre förr egentligen?

Och en annan mkt viktig fråga. Rider män i damsadel? Existerar det?

Som ni förstår bubblade mitt huvud av allvarliga frågor och som vanligt i mitt lite lätt tokiga liv ledde det ena missödet till det andra. Eller varför inte kalla det för fullkomligt ofattbar tur.

För att vara helt ärlig brukar jag inte skämmas. Inte för något alls. Det finns ett fåtal stunder som jag numera…..kan räkna på pekfingret. Följande story beskriver denna gång någorlunda bra.

Desmond O´Brien klev in i min bekantskapskrets sisådär runt 2003.

Jag var i full färd med att massakrera en snedstoppad skitsadel med min ena knytnäve.

Ägarinnan som inte förstod svenska svordomar trodde förmodligen att jag i höga ordalag berömde dess kvalitet.

En bit längre bort stod det en man med ett följe på flera stycken personer och iakttog mig. Efter jag hade lämnat tillbaka den i alla fall nu mindre snedstoppade sadeln kom mannen med följe fram och presenterade sig. Hello, my name is Desmond O´Brien, i´m the saddlemaker at the Spanish Riding School in Wienna.

Har ni någongång hört en LP skiva krasa när nålen går snett över hela ytan? Jag har. I alla fall i den sekunden.

Med sig hade han Uli Deuber, även han numera en god vän. Uli gör bla de populära Star-Trekksadlarna. Men det är en annan historia. Inte mindre intressant.

Med sig hade han också en väldigt vacker kvinna, sin fru Silvia Grundner

Detta ledde till många intressanta möten och diskussioner. Det visade sig att Desmond och inte minst Silvia är väldigt engagerade i Damsadelridning. Se! Nu skulle alla mina frågor bli besvarade!

Men vägen dit var inte helt utlagd. Det fanns lite först att utröna.

Desmond tyckte först och främst att jag borde lära mig om sadlar och dess uppbyggnad, grund och historia så han inviterade mig som privat elev för detta ändamål.

Gissa om jag tänkte på vårt första möte, sadelhistorien, ”han tycker säkert att jag är så hopplös att han känner ett tvång att ta mig som privat elev” tänkte jag…och sa förstås.

Efter några rundor till denna fantastiskt vackra stad Wien, så var det då dags.

Jag har träffat Desmonds och Silvias hästar tidigare i flera omgångar så jag känner ganska väl till dem, men jag är en fegisryttare och känner egentligen inte alls för att sitta på någon annan häst, definitivt inte med båda benen på vänster sida i alla fall!

Kunde jag inte bara få ställa lite frågor och knycka lite fotomaterial av vår gemensamme vän fotografen? I mitt stilla sinne trodde jag faktiskt på det! Några sekunder i alla fall.

Över en bit mat efter 12 timmars arbetsdag lades deras illvilliga plan fram för mig. JAG skulle få en lektion i damsadelridning.

Stopp  och belägg! Jag satte Tsatzikin i vrångstrupen.

Men! Jag skulle ju först få rida sitslektion! Vanlig alltså!

Jag kände mig som en trulig tonåring som fått indragen veckopeng, snälla Desmond! Jag kommer att dö! Jag lovar!

Av hans min att döma brydde han sig inte särskilt så det var bara att acceptera fakta. Jag hade ju dock i ett svagt ögonblick sagt ja till att bli privatelev så lite får man ju ställa upp.

Idag är det Torsdagen den 10 Februari år 2005. Kanske sitter jag här med dig, min kära älskade dator för sista gången i mitt liv. Om någon läser detta så vet ni vad som hänt med mig. Jag sparar det en gång extra under mappen ” Öde” så kanske det hittas under utredningen för vad som egentligen hände den där Carola Lind.

Idag ska det ske. Solen skiner. Kaffet smakade inte ok i morse. I alla fall inte efter 25 koppar.

Man blir glad av att befinna sig i stallet där Desmond och Silvia huserar, det andas värme och tillit, hästkärlek och trygghet. Hästarna är en blandning av varmblod, Criollo, P.R.E, Frieser, mm. Och så har vi Olga. Den vackraste av de vackra. Olga och jag är lika gula i pälsen. Kanske känner jag en sorts systerkärlek? Vi ska båda vara med på omslaget till en bok och här utröntes likheterna när vi båda hamnade bredvid varandra. Kanske ändå inte konstigt att folk visslar och ropar ”hej du ryskan” efter mig?

Det enda problemet med Olga är att hon är så stor så jag skulle aldrig våga rida henne. Sen har vi Overo. Stallets härskare tillika Clown. Han kan allt och det han inte kan gör han ändå.

Overo har en mer passande storlek. Det bästa med honom är att han kan ligga ner på kommando. Perfekt när man är så vig som jag. (Läs inte)

Alla de seriösa frågorna liksom bara försvann ut genom öronen, kvar lämnades det oändliga svammel av funderingar som jag har över allt. Jag som hade en så bra plan! Och lista med frågor!

Har du inget läppstift på dig? Desmond frågar försynt om jag ska se till och kleta lite färg i mitt vinterbleka fejs så att jag kan se något ut på bilderna.

Vilka bilder? Vadå? Näe…detta är en kupp!

Ut ur sadelkammaren väller hela Teamet, människor som jag håller av så mycket men i denna stund skulle kunna putta ut från vilken liten skitklippa som helst. Sist kommer vår gemensamme vän fotografen med ett flin påklistrat. Förrädare! ropar jag.

Jag blir inkallad i sadelkammaren där det radats upp ett antal olika damsadlar. Först lektion alltså.

Lite kort historia.

Damsadeln har bara en stigbygel, den sitter på vänster sida. Som jag ska beskriva senare så använder man den inte vid uppsittning som vi gör idag, utan man lyfts upp av sin kavaljer.

En liten ficka finns på höger sida på en av de sadlarna som jag fick studera, jaha..vad har man här i då? En miniplunta?  Nej säger Desmond, det är till för en näsduk, damen kunde ”tappa” den någonstans och om en man fann näsduken kunde han finna dess ägare med hjälp av initialerna som fanns inbroderade på den, om han lyckades med detta kunde han få en träff med damen.

Det är annat än våra datingsajter vi har idag det, snacka om att få nöja sig!

Desmond tar om mina höfter och ler..nej nu jäklar tänker jag och ska precis till att hötta med näven, men han tar raskt och lägger sina händer om sadeln i stället, tja säger han på sin Irländskt-inspirerande mjuka Österrikisk-tyska…denna sadeln kan nog passa dig!

Sen förklarar han när mina kinder ändrat färg igen att sadeln var oftast individuellt anpassad efter ens bredd. Jag tittar försynt ner på sadeln och ser att det var, när allt kommer omkring en ganska rejäl komplimang.

Men vem var så korkad att man började rida på detta sättet? Vad skulle det vara bra för?

Jo säger Desmond, att kvinnor förr hade ju bara kjol, och att sitta gränsle över huvud taget passade ju inte en dam så teorin är att det var en av huvudanledningarna till skapelsen. Redan på 1300-talet ska Drottning Anna av Böhmen från Engelska kungahuset ha börjat med det, då i en ganska klumpig modell med en platta i stället för stigbygel. I denna satt man mer tvärställd och i hornet kunde damen hålla sig.

 Inte förrän fram emot 1700-talet ska sadeln ha fått sitt andra horn som fixerar högerbenet och gör hela arrangemanget lite säkrare, nu kunde man rida i ett högre tempo och utnyttja sadeln bättre.

I denna sadel kunde man ju plötsligt sitta framåtvänd och få mer kontroll över hästen.

En del olika förändringar till skedde och Franska Ridmästaren Charles Pellier tillverkade runt 1830 –talet damsadeln med ett horn som med sin form gjorde det ännu säkrare för ryttarinnan att tex: hoppa och rida i terräng med.

Damsadeln har använts flitigt fram till 1920 – talet och ändringar gjordes hela tiden för att förbättra den, men efter andra världskriget var det inte alls så vanligt längre.

Idag finns det endast ett fåtal som faktiskt använder sig av damsadeln mer än i shower.

Men då undrar ju jag, är det alltid till vänster? Nej säger Desmond, det finns faktiskt sadlar som är högersvängda också.

Då var det dags.

När jag så äntligen slappnat av några hekto var det dags. Silvia skulle först ha uppsittningslektion med mig. Tja tänkte jag, hur svårt kan det vara det finns väl en stol att kliva på som i alla andra stall!?

Silvia är inte bara vacker, hon har också en stor portion humor och detta, mitt inlägg fann hon väldigt lustigt.

Titta noga nu sa hon.

Och upp hivade hon sig med hjälp av Desmond.

”Man lägger höger hand på sadeln, vänster hand på kavaljeren, vänster fot i kavaljerens högra hand, håller sin högra axel i linje med sadelns bakvalv och när man trampar ner sin vänsterfot lyfts man plättlätt upp i sadeln och hamnar med båda benen på vänster sida.”

Jag tittade först på Desmond, sen på Sylvia och därefter började min blick ivrigt leta efter den där förbenade stolen…var hade han gömt sig?

Nu är det din tur!

Naturligtvis klumpade jag till det så katastrofalt att både jag, Desmond och hästen höll på att falla omkull,

Och när jag så äntligen satt där, med båda benen på vänster sida och hjärtat bultande, vad säger karljäkeln?

-Nu får du hoppa ner igen, det där var ingen vacker uppsittning.

” Man fäller ner vänster sittben en aning så att man alltid hamnar med vänster fot först i marken, annars kan det hända att man faller och slår sig då höger knä varit fixerad under ridningen i sadeln och kan smärta lite när man vecklar ut sig igen. Sen lägger man sin vänsterhand i kavaljerens högerhand, sin högerhand på sadeln och kasar så sakta ner”

Upp kom jag igen och det måste jag säga, andra gången gick det lekande lätt!

Och så satt jag där då, med benen väl arrangerade på vänster sida och tänkte, nu, snart så får jag ett katastrofalt nervsammanbrott och infogar i damsadelns historia hur den där Carola Lind gjorde bort sig den dagen hon skulle bli frälst.

Om detta kära vänner, får ni läsa i nästa nummer.

Forts. Följer.

Ram

De grundläggande strukturernas kvalitet visar på förmågan att öka kvaliteten högre upp i skolandet.

Behöver du gå tillbaka till gå?

Bra.

Vi tittar lite på ramen enligt Equibalance och funktionell ridning.

Vi lutar oss helt mot den Tyska utbildningsskalan tolkad med funktionella ögon och hästens egna språk, funktionell träning och balansen som uppstår när minimal arbetsinsats blir fantastiskt vacker dans.

Ram.

Inom ridning talar vi generellt om två olika ramar.

Den inre ramen och den yttre ramen.

Yttre ramen styrs av:

Din innerhand, din ytterskänkel och hästens yttre bakben.

Inre ramen styrs av:

Din ytterhand, din innerskänkel och hästens inre bakben.

Yttre ramens huvudben är ytter bak som styrs av innerhanden. Innerhanden ger sin kvalitet till ytter bak som ska vara flexibel, vägvisande och givande.

Inre ramens huvudben är inner bak som styrs av ytterhanden. Ytterhanden ger sin kvalitet till inner bak som ska vara stödjande, balanserande, stadig och konsekvent. (Pivot)

I skolandet av häst följer man den traditionella skalan även om man så småningom vill rida utan att hålla hästen i munnen, långa eller inga tyglar, rekommenderas utbildningen för att ryttaren ska lära sig om hästens och deras gemensamma diagonaler.

Vi har 2 stycken huvuddiagonaler. Höger bak till vänster fram och vänster bak till höger fram.

Vi har 4 deldiagonaler vilka alla representeras av de 4 olika benen.

Alla dessa styrs av olika delar. Ju mer du skolar dig som ryttare ju enklare kan du påverka hästens rörelsemönster, dock återkommer vi alltid till yttre och inre ramen.

Ryttarens sittben styr de två bakre deldiagonalerna.

Ryttarens axlar styr de två främre deldiagonalerna.

Nyfiken på mer?

Funktionellt

Funktionell ridning fungerar som så...

Att det är inte ridtimmarna som gör det.

Nej, här handlar et om de små detaljerna och att punktträna rätt muskelgrupper.

Jag låter bilderna tala för sig själv.

Välkomna Ni med!

Vem vara Chef?

Samarbete
Att följa eller att följas, det är frågan. Att kordinera eller kordineras, vad blir bäst?

Hur har du det i ditt dagliga liv? Är du en människa som ger order eller är du en som följer givna order?

I samarbetet med hästen "krävs" det att du är Chef, den som ger order och ser till att de följs, häri ligger det dock ett stort spektrum av nyanser vad det gäller från lydnad till samarbete. Kan man samarbeta med någon som underkastar sig?

Och handlar det egentligen om underkastelse?

Det bästa samarbetet mellan häst och människa är när hästen känner sig trygg med människan som ledare, när människan är trygg i sin roll som ledare och när acceptansen här emellan är klar, utan frågetecken.

Intressant är reaktionerna när man diskuterar denna del inom hästhanteringen. Jag upplever ofta att det är provocerande med önskan om att bestämma de fysiska rollrna som kordinerad eller kordinator. Måhända är det så att nyanserna av benämningen är det som betyder något.

Viktigt här är att förstå att det är VI som lär av hästen. Knappast tvärtom. Det vi som människa gör genom att vara "Chefen" är endast att lära oss sätta våra egna gränser för individer utifrån och på så vis skapar vi en trygghet för både oss själva och hästen.

Symptom:
Hästen följer inte utan ifrågasätter det mesta som människan ber om. Människan behöver ta i med ”hårdhandskarna”

Hästen visar rädsla vid märkliga tillfällen.

Hästen är generellt stressad.

Orsak:
Människan har inte bestämt sig för att ta ledarrollen. Människan vet ej hur man leder en annan individ. Hästen kan inte acceptera människan som ledare.

Människan vet inte sina egna gränser, kan inte beskriva sin egen roll som person och har inte utrönt vad det innebär att leda eller ledas eller när det passar bäst att göra vad.

Lösning:
Hjälp! Kan du inte själv med hjälp av böcker eller dagligt umgänge med din häst förstå vad som behövs för att bli den lugna trygga ledaren som hästen gärna följer, behöver Ni hjälp!

Det finns ett brett utbud av tränare idag som hjälper till att sammanföra häst och människa, som hjälper till att öppna ögonen på människan i frågan om behov av kunskap, auktoritet och ödmjukhet samt ett brinnande intresse för hästens natur!

Lycka till!