Damsadel

För ganska många år sen på min mest utvecklande resa genom livet inom hästträning och möten med hästmänniskor, fick jag uppleva en dröm.

Det blev till två artiklar varav del ett presenteras här nedan.

Damsadel.

Text: Carola Lind

Alltså, jag fattar inte hur man kan hålla sig kvar! Har ni också undrat? Vad är det som gör att man helt enkelt inte ramlar i backen, jag menar, det är ju illa nog för vissa (Läs artikelförfattaren inkluderat) att sitta kvar grensle.

Och går inte hästen som en banan? Man trycker ju undan den ena sidan med sin kroppsvikt! Eller?

Och hur i hela friden skänklar man den andra sidan?

Nej, något sådant skulle jag då aldrig ge mig in på. Trams. För överklassen och andra belevade. För sådana med pengar!  Ja just det. Så måste det vara.

Och hur mkt skulle jag inte få och göra som Häst-terapeut om alla började flänga runt i damsadel! Kan ni tänka er vilka problem hästarna skulle uppvisa om de kontinuerligt fick asa runt på sin redan överbelastande ryttare, på en sida!

Ja jisses, var det bättre förr egentligen?

Och en annan mkt viktig fråga. Rider män i damsadel? Existerar det?

Som ni förstår bubblade mitt huvud av allvarliga frågor och som vanligt i mitt lite lätt tokiga liv ledde det ena missödet till det andra. Eller varför inte kalla det för fullkomligt ofattbar tur.

För att vara helt ärlig brukar jag inte skämmas. Inte för något alls. Det finns ett fåtal stunder som jag numera…..kan räkna på pekfingret. Följande story beskriver denna gång någorlunda bra.

Desmond O´Brien klev in i min bekantskapskrets sisådär runt 2003.

Jag var i full färd med att massakrera en snedstoppad skitsadel med min ena knytnäve.

Ägarinnan som inte förstod svenska svordomar trodde förmodligen att jag i höga ordalag berömde dess kvalitet.

En bit längre bort stod det en man med ett följe på flera stycken personer och iakttog mig. Efter jag hade lämnat tillbaka den i alla fall nu mindre snedstoppade sadeln kom mannen med följe fram och presenterade sig. Hello, my name is Desmond O´Brien, i´m the saddlemaker at the Spanish Riding School in Wienna.

Har ni någongång hört en LP skiva krasa när nålen går snett över hela ytan? Jag har. I alla fall i den sekunden.

Med sig hade han Uli Deuber, även han numera en god vän. Uli gör bla de populära Star-Trekksadlarna. Men det är en annan historia. Inte mindre intressant.

Med sig hade han också en väldigt vacker kvinna, sin fru Silvia Grundner

Detta ledde till många intressanta möten och diskussioner. Det visade sig att Desmond och inte minst Silvia är väldigt engagerade i Damsadelridning. Se! Nu skulle alla mina frågor bli besvarade!

Men vägen dit var inte helt utlagd. Det fanns lite först att utröna.

Desmond tyckte först och främst att jag borde lära mig om sadlar och dess uppbyggnad, grund och historia så han inviterade mig som privat elev för detta ändamål.

Gissa om jag tänkte på vårt första möte, sadelhistorien, ”han tycker säkert att jag är så hopplös att han känner ett tvång att ta mig som privat elev” tänkte jag…och sa förstås.

Efter några rundor till denna fantastiskt vackra stad Wien, så var det då dags.

Jag har träffat Desmonds och Silvias hästar tidigare i flera omgångar så jag känner ganska väl till dem, men jag är en fegisryttare och känner egentligen inte alls för att sitta på någon annan häst, definitivt inte med båda benen på vänster sida i alla fall!

Kunde jag inte bara få ställa lite frågor och knycka lite fotomaterial av vår gemensamme vän fotografen? I mitt stilla sinne trodde jag faktiskt på det! Några sekunder i alla fall.

Över en bit mat efter 12 timmars arbetsdag lades deras illvilliga plan fram för mig. JAG skulle få en lektion i damsadelridning.

Stopp  och belägg! Jag satte Tsatzikin i vrångstrupen.

Men! Jag skulle ju först få rida sitslektion! Vanlig alltså!

Jag kände mig som en trulig tonåring som fått indragen veckopeng, snälla Desmond! Jag kommer att dö! Jag lovar!

Av hans min att döma brydde han sig inte särskilt så det var bara att acceptera fakta. Jag hade ju dock i ett svagt ögonblick sagt ja till att bli privatelev så lite får man ju ställa upp.

Idag är det Torsdagen den 10 Februari år 2005. Kanske sitter jag här med dig, min kära älskade dator för sista gången i mitt liv. Om någon läser detta så vet ni vad som hänt med mig. Jag sparar det en gång extra under mappen ” Öde” så kanske det hittas under utredningen för vad som egentligen hände den där Carola Lind.

Idag ska det ske. Solen skiner. Kaffet smakade inte ok i morse. I alla fall inte efter 25 koppar.

Man blir glad av att befinna sig i stallet där Desmond och Silvia huserar, det andas värme och tillit, hästkärlek och trygghet. Hästarna är en blandning av varmblod, Criollo, P.R.E, Frieser, mm. Och så har vi Olga. Den vackraste av de vackra. Olga och jag är lika gula i pälsen. Kanske känner jag en sorts systerkärlek? Vi ska båda vara med på omslaget till en bok och här utröntes likheterna när vi båda hamnade bredvid varandra. Kanske ändå inte konstigt att folk visslar och ropar ”hej du ryskan” efter mig?

Det enda problemet med Olga är att hon är så stor så jag skulle aldrig våga rida henne. Sen har vi Overo. Stallets härskare tillika Clown. Han kan allt och det han inte kan gör han ändå.

Overo har en mer passande storlek. Det bästa med honom är att han kan ligga ner på kommando. Perfekt när man är så vig som jag. (Läs inte)

Alla de seriösa frågorna liksom bara försvann ut genom öronen, kvar lämnades det oändliga svammel av funderingar som jag har över allt. Jag som hade en så bra plan! Och lista med frågor!

Har du inget läppstift på dig? Desmond frågar försynt om jag ska se till och kleta lite färg i mitt vinterbleka fejs så att jag kan se något ut på bilderna.

Vilka bilder? Vadå? Näe…detta är en kupp!

Ut ur sadelkammaren väller hela Teamet, människor som jag håller av så mycket men i denna stund skulle kunna putta ut från vilken liten skitklippa som helst. Sist kommer vår gemensamme vän fotografen med ett flin påklistrat. Förrädare! ropar jag.

Jag blir inkallad i sadelkammaren där det radats upp ett antal olika damsadlar. Först lektion alltså.

Lite kort historia.

Damsadeln har bara en stigbygel, den sitter på vänster sida. Som jag ska beskriva senare så använder man den inte vid uppsittning som vi gör idag, utan man lyfts upp av sin kavaljer.

En liten ficka finns på höger sida på en av de sadlarna som jag fick studera, jaha..vad har man här i då? En miniplunta?  Nej säger Desmond, det är till för en näsduk, damen kunde ”tappa” den någonstans och om en man fann näsduken kunde han finna dess ägare med hjälp av initialerna som fanns inbroderade på den, om han lyckades med detta kunde han få en träff med damen.

Det är annat än våra datingsajter vi har idag det, snacka om att få nöja sig!

Desmond tar om mina höfter och ler..nej nu jäklar tänker jag och ska precis till att hötta med näven, men han tar raskt och lägger sina händer om sadeln i stället, tja säger han på sin Irländskt-inspirerande mjuka Österrikisk-tyska…denna sadeln kan nog passa dig!

Sen förklarar han när mina kinder ändrat färg igen att sadeln var oftast individuellt anpassad efter ens bredd. Jag tittar försynt ner på sadeln och ser att det var, när allt kommer omkring en ganska rejäl komplimang.

Men vem var så korkad att man började rida på detta sättet? Vad skulle det vara bra för?

Jo säger Desmond, att kvinnor förr hade ju bara kjol, och att sitta gränsle över huvud taget passade ju inte en dam så teorin är att det var en av huvudanledningarna till skapelsen. Redan på 1300-talet ska Drottning Anna av Böhmen från Engelska kungahuset ha börjat med det, då i en ganska klumpig modell med en platta i stället för stigbygel. I denna satt man mer tvärställd och i hornet kunde damen hålla sig.

 Inte förrän fram emot 1700-talet ska sadeln ha fått sitt andra horn som fixerar högerbenet och gör hela arrangemanget lite säkrare, nu kunde man rida i ett högre tempo och utnyttja sadeln bättre.

I denna sadel kunde man ju plötsligt sitta framåtvänd och få mer kontroll över hästen.

En del olika förändringar till skedde och Franska Ridmästaren Charles Pellier tillverkade runt 1830 –talet damsadeln med ett horn som med sin form gjorde det ännu säkrare för ryttarinnan att tex: hoppa och rida i terräng med.

Damsadeln har använts flitigt fram till 1920 – talet och ändringar gjordes hela tiden för att förbättra den, men efter andra världskriget var det inte alls så vanligt längre.

Idag finns det endast ett fåtal som faktiskt använder sig av damsadeln mer än i shower.

Men då undrar ju jag, är det alltid till vänster? Nej säger Desmond, det finns faktiskt sadlar som är högersvängda också.

Då var det dags.

När jag så äntligen slappnat av några hekto var det dags. Silvia skulle först ha uppsittningslektion med mig. Tja tänkte jag, hur svårt kan det vara det finns väl en stol att kliva på som i alla andra stall!?

Silvia är inte bara vacker, hon har också en stor portion humor och detta, mitt inlägg fann hon väldigt lustigt.

Titta noga nu sa hon.

Och upp hivade hon sig med hjälp av Desmond.

”Man lägger höger hand på sadeln, vänster hand på kavaljeren, vänster fot i kavaljerens högra hand, håller sin högra axel i linje med sadelns bakvalv och när man trampar ner sin vänsterfot lyfts man plättlätt upp i sadeln och hamnar med båda benen på vänster sida.”

Jag tittade först på Desmond, sen på Sylvia och därefter började min blick ivrigt leta efter den där förbenade stolen…var hade han gömt sig?

Nu är det din tur!

Naturligtvis klumpade jag till det så katastrofalt att både jag, Desmond och hästen höll på att falla omkull,

Och när jag så äntligen satt där, med båda benen på vänster sida och hjärtat bultande, vad säger karljäkeln?

-Nu får du hoppa ner igen, det där var ingen vacker uppsittning.

” Man fäller ner vänster sittben en aning så att man alltid hamnar med vänster fot först i marken, annars kan det hända att man faller och slår sig då höger knä varit fixerad under ridningen i sadeln och kan smärta lite när man vecklar ut sig igen. Sen lägger man sin vänsterhand i kavaljerens högerhand, sin högerhand på sadeln och kasar så sakta ner”

Upp kom jag igen och det måste jag säga, andra gången gick det lekande lätt!

Och så satt jag där då, med benen väl arrangerade på vänster sida och tänkte, nu, snart så får jag ett katastrofalt nervsammanbrott och infogar i damsadelns historia hur den där Carola Lind gjorde bort sig den dagen hon skulle bli frälst.

Om detta kära vänner, får ni läsa i nästa nummer.

Forts. Följer.