Indra, gång 3. På tygeln.

 

Indra på tygeln

Ni som följer mig, Hugo och Indra i vår gemenskap kan läsa om bla: mig, som är en superförsiktig och rädd ryttare då jag trillat ev lite för många gånger och skadat min kropp väldigt illa flera gånger.

Hugo är min tvååriga son med Down syndrom som rider Indra som terapi en gång i veckan och Indra, är hästen som får dras med oss. Vi lånar Indra två gånger i veckan, dels en gång till mig och dels en gång till Hugo.

Jag har jobbat med både att utbilda terapihästar samt att hjälpa rädda och skadade ryttare tillbaka i sadeln.  Samt så har jag omstartat och utbildat hästar sen 90 - talet. Min filosofi bygger på funktionalitet hos både häst och ryttare och om detta kan man läsa mer HÄR

Min specialitet är svåra hästar med märkliga beteendestörningar. Då jag även jobbar som hästterapeut så har jag förmånen att kunna hjälpa hästen på många olika vis. om detta kan man läsa HÄR

Idag var planen att få Indra på tygeln.

Att ha en häst på tygeln innebär att jag måste känna till mina egna rörelser och vad de gör för mig och hästen samt för oss gemensamt.

Förra gången jobbade vi med nyanser och gångarten jog. Jog är en superbra växel att ha vid terapiridning för plötsligt vill personen på hästryggen att det ska gå lite fortare och då är trav inte ett alternativ. Betänk att det oftast går en handledare vid sidan av ryttaren och sedan en som håller hästen. Jog är en gungande mjuk sakta trav som är helt underbar. Det är inte alltid hästens psyke gillar denna gångart och indra ligger lite på gränsen här. Hon är fantastiskt samarbetsvillig men hon har en egen vilja och växel och den säger fram fram fram. Vilket ledde oss till ett jättebra pass idag.

Att nyttja styrkorna hos hästen man jobbar med är viktigt. Hellre se och använda det hästen är bra på än att försöka jobba med det som inte fungerar. Jog var ju nu inte det roligaste Indra gjort i sitt liv så idag tänkte jag rida loss henne från alla spänningar och göra henne 2 meter längre.

Ofta är det så när man rider en såhär, redan lång och framtung häst att det finns en rädsla i att släppa ut dom. Men, om vi ska få hästen att ta en kontakt med oss så har vi inget val. Inte om det ska vara funktionellt i alla fall.

Så. Idag när jag satte mig på henne och skrittade ut på ridbanan kändes det som att komma hem. Motsatskänsla som jag grunnar lite på eftersom jag redan från början bestämt mig för att inte förälska mig i henne. Dels är det inte min häst och dels är det inte den hästen jag vill satsa på att utbilda vidare. Jag vill ha en egen häst som jag vet stannar hos mig som jag kan finlira på hur länge jag vill som jag vet är kvar hos mig.

När min ända landade på hennes rygg idag kände jag bara kontakt. Ren kontakt och en total avsaknad av rädsla. Som om vi kopplades samman och min andning och puls var totalt i harmoni med henne. En märklig känsla då jag i nuläget faktiskt är väldigt stressad av många olika faktorer.

Nåja, det var en välkommen känsla och jag njöt av att skritta fram på henne.

Jag njöt ännu mer när jag försiktigt samlade upp tyglarna, i höger varv och hon gick upp, helt frivilligt mot yttertygeln som om det var det mest naturliga i världen. Nyfiken blev jag och bytte varv, jodå, samma sak. Hon gick rakt upp mot yttertygeln, satte under sig inner bak och balanserade sig. Wow!

Vi gled runt så en stund och bytte varv och jag log med henne.

Så, dagens plan att få Indra på tygeln passade alltså utmärkt eftersom det nu bevisligen fanns en ram. Jag öppnade dörren framåt och bjöd henne, tillät henne och släppte fram henne i ett lite högre tempo. Hon gillade ideen och reste på huvudet. Då släppte jag fram henne och visade vägen övertydligt med innerhanden. Hon längde sig en bit men reste sedan upp huvudet igen. Jag undvek att ta henne i munnen alls mer än när hon trodde att det var trav jag bad om. Då blev det genast den skittråkiga övningen "stanna-backa-gå"

Så höll vi på en stund tills hon plötsligt, ganska våldsamt slet ut sin egen hals och sitt huvud och körde ner hela nosen i sanden och frustade högt, fes och hostade. YES! Point taken. Hon hade nu släppt efter en bit.

Så gjorde vi även så några gånger. Varje gång hon laddade och drog ut sin egen kropp framåt neråt så manade jag på henne genom att ge henne hela tygellängden och sitta där med öppen dörr framåt, öppna lår och öppet bäcken.

Efter ett tag och 100 frustanden njöt vi av att skritta på i ett ganska friskt tempo, med en god ram i båda varv, lång och låg, väldigt bekväm häst. Då började jag ta tygeln mini mini - lite. Indra tog tygeln på sitt håll och jag den på mitt håll. Mellan oss uppstod ett gummiband på var sida som vi båda drog i sådär lagom mycket så att det hela tiden kändes levande utan att det på något vis blev statiskt på något håll. Samspelt gummibandskänsla, hästen var på tygel, lång och låg med gungande kropp.

Ja, härlig känsla. Nästa steg är att bibehålla detta och att mer och mer lägga vikten bakåt.

Sista kvarten ägnade jag åt jog, inom ramen på tygel och av tygeln. Vi fann att jogg på helt långa tyglar av tygeln  inom ramen (Indra upp mot yttertygel) kändes bäst just idag. En halv långsida funkade riktigt bra och jag är superstolt över hennes positiva attityd. Även om hon _egentligen_ tycker att jog är slöseri med tid så _gör_ hon det, i alla fall kortare sträckor.

Att ha hästen på tygel innebär alltså kontakten som uppstår när din hand om tygeln möter hästens grepp om bettet och känslan däremellan kan beskrivas som ett gummiand som stretchar åt båda håll samtidigt. Mjukt. Flödande.

Oavsett huvudets placering kan du ha hästen på tygeln i flera olika positioner.

Strävan är att hästen vinklar om bäckenet och aktiverar spiralen

 (Jag skriver mer om spiral, ram med mera i min grupp om ridning på Facebook, du hittar den HÄR

- Att hästen aktiverar och jobbar med magmusklerna, kortar upp underlinjen, länger överlinjen (Som går från överläppen till hasorna) Och att hästen får hjälp att bygga styrka, balans och muskler med rätt placerad nivå på halsen efter utbildningsgrad.

Jätteviktigt är det att släppa fram hästen för att den ska kunna länga sig och bygga rätt balans från början. När man knycklar ihop en otränad outbildad häst så skapas spänningar i kroppen som så småningom skapar hältor och andra ovälkomna symptom.

Så, idag har Indra och jag gått på tygel, position 10 (Längst ner) och det är jag väldigt stolt över :-) Det betyder att hon litar på min hand och det är början i all ridning. När hästen litar på min hand då kan vi börja dansa.

Egentligen vill jag tillbaka och rida redan denna veckan men på Onsdag är det Hugos tur igen. Jag får bärga mig tills på Måndag. Tack för idag Indra! :-)



 

 

 

 

 

 

Lååång häst :-)

 

Men visst börjar hon ändra sig i fysiken, jag ser märkbara skillnander! Å vad roligt!

Indra.Gång 2.

 

Vi hade en diskussion idag. Indra och jag. Indra är den Nordsvenska damen som jag rider en gång i veckan. Vilket nu är andra gången.

Jag har inte ridit på minst 2 1/2 år. Det känns stelt, snett konstigt obalanserat och fult. Men jag sitter där och under mig har jag en snäll häst. Indra, med dom vackra ögonen och långa kroppen.

Det som förvånar mig när jag sitter på henne är hur trygg jag känner mig. Om jag tittar på hennes exteriör skulle jag inte välja henne som min häst. Men jag tror det är ömsesidigt om man säger så.

Jag har en hel del skador i min kropp efter att ha varit aktiv ryttare i väldigt många år vilket medför att man ramlar av då och då. Antalet frakturer och fel ihopväxta revben kan jag inte ens räkna. Såklart påverkar det sitsen. Men. Inom funktionell ridning bryr man sig inte så värst om sitsen, alltså hur det ser ut, det viktiga är resultatet, att det faktiskt blir något alls.

I alla fall. Dagens pass handlade om kontroll, nyans och inner - ytter  diagonalen.

Jag ville automatisera att hon går upp mot yttertygeln av sig själv. Detta sitter nu 50% vilket är wow. Duktig tjej! Nu menar jag alltså av sig själv, utan att jag ska behöva påverka. Hon ska själv falla in i ramen inner bak mot ytter fram. Vilket hon fattade ganska snart. Dock i höger varv hade hon en cervical låsning på C5. Den stretchade vi bort och vips kunde hon söka sig mot yttertygeln även i höger varv. Lycka! Jag gillar när det funkar.

Men. Med Indra, har jag förstått så kan det både gå undan och fort. Hon är en Nordsvensk dam med vilja. Vilket ska nyttjas klokt.

Jag vill ha ett otroligt nyanserat rörelsespektra när jag jobbar henne från marken, tex: När Hugo min son har henne som terapihäst och jag går vid sidan om. Jag vill kunna "öppna" hennes innersida med min kropp och då vill jag att hon ska öka, ända upp i jog.

Så. För att detta ska ske började jag idag känna på om hon ens ville jogga. Och det ville hon. 3 steg. Sen ville hon ta bettet och rusa. Det ville inte jag så då övade vi plötsligt stanna- backa-fram.

Stanna - backa - fram är en skittråkig övning som inte bara ska göras exakt på det spåret man är på, det ska bli EN rörelse av dessa tre.

Konsekvent hand är vad som funkar. Sågande dragande eller slitande är inte min melodi.

Jag håller tyglarna stilla, ganska kort, oavsett vad hon gör, gör jag inget annat än just det, samt vinklar mitt bäcken i backposition. Exakt samma sekund som hon börjar tänka bakåt, släpper jag efter, när hon tagit ett steg bakåt, släpper jag helt och vi går framåt.

Ja om man säger som så, det blev ju några skittråkiga stanna-backa-fram, men till slut satt det. Jog, ett varv, med en häst på yttertygeln, i balans på inner bak, utsträckt överlinje och halvlång tygel. Så underbart bekvämt och mjukt! Wow vilken jog hästen har!!!

Genom att öppna min insida, länge mitt innerben framåt/lite utåt och ge av innertygeln samtidigt, samt vinkla om mitt bäcken för att släppa fram henne så föll hon i mjuk gungande sakta jog.

Flera gånger fick vi upprepa backningsövningen men minst lika många gånger gick det mjukt framåt och riktigt balanserat och bra.

Lyrisk hoppade jag av hästen och upptäckte att vi hade jobbat i en hel timme! Oj!

Supernöjd är jag och Indra verkade bekväm med att få komma ut i hagen igen :-) Hon sprang i alla fall inte iväg när jag släppte henne :-D

 

Indra är en liten stor Nordsvensk dam. Precis så snäll och söt som det ser ut :-)

Tack för idag!

/Carola