Vi hade en diskussion idag. Indra och jag. Indra är den
Nordsvenska damen som jag rider en gång i veckan. Vilket nu är andra gången.
Jag har inte ridit på minst 2 1/2 år. Det känns stelt, snett
konstigt obalanserat och fult. Men jag sitter där och under mig har jag en
snäll häst. Indra, med dom vackra ögonen och långa kroppen.
Det som förvånar mig när jag sitter på henne är hur trygg jag
känner mig. Om jag tittar på hennes exteriör skulle jag inte välja henne som
min häst. Men jag tror det är ömsesidigt om man säger så.
Jag har en hel del skador i min kropp efter att ha varit
aktiv ryttare i väldigt många år vilket medför att man ramlar av då och då.
Antalet frakturer och fel ihopväxta revben kan jag inte ens räkna. Såklart
påverkar det sitsen. Men. Inom funktionell ridning bryr man sig inte så värst
om sitsen, alltså hur det ser ut, det viktiga är resultatet, att det faktiskt
blir något alls.
I alla fall. Dagens pass handlade om kontroll, nyans och
inner - ytter diagonalen.
Jag ville automatisera att hon går upp mot yttertygeln av
sig själv. Detta sitter nu 50% vilket är wow. Duktig tjej! Nu menar jag alltså
av sig själv, utan att jag ska behöva påverka. Hon ska själv falla in i ramen
inner bak mot ytter fram. Vilket hon fattade ganska snart. Dock i höger varv
hade hon en cervical låsning på C5. Den stretchade vi bort och vips kunde hon
söka sig mot yttertygeln även i höger varv. Lycka! Jag gillar när det funkar.
Men. Med Indra, har jag förstått så kan det både gå undan
och fort. Hon är en Nordsvensk dam med vilja. Vilket ska nyttjas klokt.
Jag vill ha ett otroligt nyanserat rörelsespektra när jag
jobbar henne från marken, tex: När Hugo min son har henne som terapihäst och
jag går vid sidan om. Jag vill kunna "öppna" hennes innersida med min
kropp och då vill jag att hon ska öka, ända upp i jog.
Så. För att detta ska ske började jag idag känna på om hon
ens ville jogga. Och det ville hon. 3 steg. Sen ville hon ta bettet och rusa.
Det ville inte jag så då övade vi plötsligt stanna- backa-fram.
Stanna - backa - fram är en skittråkig övning som inte bara
ska göras exakt på det spåret man är på, det ska bli EN rörelse av dessa tre.
Konsekvent hand är vad som funkar. Sågande dragande eller
slitande är inte min melodi.
Jag håller tyglarna stilla, ganska kort, oavsett vad hon
gör, gör jag inget annat än just det, samt vinklar mitt bäcken i backposition.
Exakt samma sekund som hon börjar tänka bakåt, släpper jag efter, när hon tagit
ett steg bakåt, släpper jag helt och vi går framåt.
Ja om man säger som så, det blev ju några skittråkiga
stanna-backa-fram, men till slut satt det. Jog, ett varv, med en häst på
yttertygeln, i balans på inner bak, utsträckt överlinje och halvlång tygel. Så
underbart bekvämt och mjukt! Wow vilken jog hästen har!!!
Genom att öppna min insida, länge mitt innerben framåt/lite
utåt och ge av innertygeln samtidigt, samt vinkla om mitt bäcken för att släppa
fram henne så föll hon i mjuk gungande sakta jog.
Flera gånger fick vi upprepa backningsövningen men minst
lika många gånger gick det mjukt framåt och riktigt balanserat och bra.
Lyrisk hoppade jag av hästen och upptäckte att vi hade
jobbat i en hel timme! Oj!
Supernöjd är jag och Indra verkade bekväm med att få komma
ut i hagen igen :-) Hon sprang i alla fall inte iväg när jag släppte henne :-D
Indra är en liten stor Nordsvensk dam. Precis så snäll och söt som det ser ut :-)
Tack för idag!
/Carola
No comments:
Post a Comment