Indra på tygeln
Ni som följer mig, Hugo och Indra i vår gemenskap kan läsa
om bla: mig, som är en superförsiktig och rädd ryttare då jag trillat ev lite
för många gånger och skadat min kropp väldigt illa flera gånger.
Hugo är min tvååriga son med Down syndrom som rider Indra
som terapi en gång i veckan och Indra, är hästen som får dras med oss. Vi lånar
Indra två gånger i veckan, dels en gång till mig och dels en gång till Hugo.
Jag har jobbat med både att utbilda terapihästar samt att
hjälpa rädda och skadade ryttare tillbaka i sadeln. Samt så har jag omstartat och utbildat hästar
sen 90 - talet. Min filosofi bygger på funktionalitet hos både häst och ryttare
och om detta kan man läsa mer HÄR
Min specialitet är svåra hästar med märkliga
beteendestörningar. Då jag även jobbar som hästterapeut så har jag förmånen att
kunna hjälpa hästen på många olika vis. om detta kan man läsa HÄR
Idag var planen att få Indra på tygeln.
Att ha en häst på tygeln innebär att jag måste känna till
mina egna rörelser och vad de gör för mig och hästen samt för oss gemensamt.
Förra gången jobbade vi med nyanser och gångarten jog. Jog
är en superbra växel att ha vid terapiridning för plötsligt vill personen på
hästryggen att det ska gå lite fortare och då är trav inte ett alternativ.
Betänk att det oftast går en handledare vid sidan av ryttaren och sedan en som
håller hästen. Jog är en gungande mjuk sakta trav som är helt underbar. Det är
inte alltid hästens psyke gillar denna gångart och indra ligger lite på gränsen
här. Hon är fantastiskt samarbetsvillig men hon har en egen vilja och växel och
den säger fram fram fram. Vilket ledde oss till ett jättebra pass idag.
Att nyttja styrkorna hos hästen man jobbar med är viktigt.
Hellre se och använda det hästen är bra på än att försöka jobba med det som
inte fungerar. Jog var ju nu inte det roligaste Indra gjort i sitt liv så idag
tänkte jag rida loss henne från alla spänningar och göra henne 2 meter längre.
Ofta är det så när man rider en såhär, redan lång och
framtung häst att det finns en rädsla i att släppa ut dom. Men, om vi ska få hästen
att ta en kontakt med oss så har vi inget val. Inte om det ska vara
funktionellt i alla fall.
Så. Idag när jag satte mig på henne och skrittade ut på
ridbanan kändes det som att komma hem. Motsatskänsla som jag grunnar lite på
eftersom jag redan från början bestämt mig för att inte förälska mig i henne.
Dels är det inte min häst och dels är det inte den hästen jag vill satsa på att
utbilda vidare. Jag vill ha en egen häst som jag vet stannar hos mig som jag
kan finlira på hur länge jag vill som jag vet är kvar hos mig.
När min ända landade på hennes rygg idag kände jag bara
kontakt. Ren kontakt och en total avsaknad av rädsla. Som om vi kopplades
samman och min andning och puls var totalt i harmoni med henne. En märklig
känsla då jag i nuläget faktiskt är väldigt stressad av många olika faktorer.
Nåja, det var en välkommen känsla och jag njöt av att
skritta fram på henne.
Jag njöt ännu mer när jag försiktigt samlade upp tyglarna, i
höger varv och hon gick upp, helt frivilligt mot yttertygeln som om det var det
mest naturliga i världen. Nyfiken blev jag och bytte varv, jodå, samma sak. Hon
gick rakt upp mot yttertygeln, satte under sig inner bak och balanserade sig.
Wow!
Vi gled runt så en stund och bytte varv och jag log med
henne.
Så, dagens plan att få Indra på tygeln passade alltså
utmärkt eftersom det nu bevisligen fanns en ram. Jag öppnade dörren framåt och
bjöd henne, tillät henne och släppte fram henne i ett lite högre tempo. Hon
gillade ideen och reste på huvudet. Då släppte jag fram henne och visade vägen
övertydligt med innerhanden. Hon längde sig en bit men reste sedan upp huvudet
igen. Jag undvek att ta henne i munnen alls mer än när hon trodde att det var
trav jag bad om. Då blev det genast den skittråkiga övningen
"stanna-backa-gå"
Så höll vi på en stund tills hon plötsligt, ganska våldsamt
slet ut sin egen hals och sitt huvud och körde ner hela nosen i sanden och
frustade högt, fes och hostade. YES! Point taken. Hon hade nu släppt efter en
bit.
Så gjorde vi även så några gånger. Varje gång hon laddade
och drog ut sin egen kropp framåt neråt så manade jag på henne genom att ge
henne hela tygellängden och sitta där med öppen dörr framåt, öppna lår och
öppet bäcken.
Efter ett tag och 100 frustanden njöt vi av att skritta på i
ett ganska friskt tempo, med en god ram i båda varv, lång och låg, väldigt
bekväm häst. Då började jag ta tygeln mini mini - lite. Indra tog tygeln på
sitt håll och jag den på mitt håll. Mellan oss uppstod ett gummiband på var
sida som vi båda drog i sådär lagom mycket så att det hela tiden kändes levande
utan att det på något vis blev statiskt på något håll. Samspelt
gummibandskänsla, hästen var på tygel, lång och låg med gungande kropp.
Ja, härlig känsla. Nästa steg är att bibehålla detta och att
mer och mer lägga vikten bakåt.
Sista kvarten ägnade jag åt jog, inom ramen på tygel och av
tygeln. Vi fann att jogg på helt långa tyglar av tygeln inom ramen (Indra upp mot yttertygel) kändes
bäst just idag. En halv långsida funkade riktigt bra och jag är superstolt över
hennes positiva attityd. Även om hon _egentligen_ tycker att jog är slöseri med
tid så _gör_ hon det, i alla fall kortare sträckor.
Att ha hästen på tygel innebär alltså kontakten som uppstår
när din hand om tygeln möter hästens grepp om bettet och känslan däremellan kan
beskrivas som ett gummiand som stretchar åt båda håll samtidigt. Mjukt.
Flödande.
Oavsett huvudets placering kan du ha hästen på tygeln i
flera olika positioner.
Strävan är att hästen vinklar om bäckenet och aktiverar
spiralen
(Jag skriver mer om
spiral, ram med mera i min grupp om ridning på Facebook, du hittar den HÄR
- Att hästen aktiverar och jobbar med magmusklerna, kortar
upp underlinjen, länger överlinjen (Som går från överläppen till hasorna) Och
att hästen får hjälp att bygga styrka, balans och muskler med rätt placerad
nivå på halsen efter utbildningsgrad.
Jätteviktigt är det att släppa fram hästen för att den ska
kunna länga sig och bygga rätt balans från början. När man knycklar ihop en
otränad outbildad häst så skapas spänningar i kroppen som så småningom skapar
hältor och andra ovälkomna symptom.
Så, idag har Indra och jag gått på tygel, position 10
(Längst ner) och det är jag väldigt stolt över :-) Det betyder att hon litar på
min hand och det är början i all ridning. När hästen litar på min hand då kan
vi börja dansa.
Egentligen vill jag tillbaka och rida redan denna veckan men
på Onsdag är det Hugos tur igen. Jag får bärga mig tills på Måndag. Tack för
idag Indra! :-)
Lååång häst :-)
Men visst börjar hon ändra sig i fysiken, jag ser märkbara skillnander! Å vad roligt!
No comments:
Post a Comment