Tillåtelse.

Tillåtelse brukar inte vara ett ord som vi förknippar med träning av häst. Istället brukar vi lära oss och lära ut hur vi ska få hästen att lyda samt hur den formsäkert ska stanna i den ram som vi ger den.

Föreställ dig hur du istället skulle släppa hästen fri i sitt agerande för att den på så vis skulle nå alla yttre, egna gränser för att på så vis kunna vända åter till det som är tryggt, i detta fallet det jag representerar, hästägaren/tränaren.

När min avsikt blir att tillåta hästen istället för att begränsa den ökar jag också tillåtelsen av min egna person.

Vad skulle ske om jag tilläts?

Tillåter jag mig själv ens?

Om jag som person begränsar både mitt varande och mig själv är det den energin jag för med mig till hästen och träningen av den.

Som hästägare/tränare vill jag ha en ram för trygghet och kommunikation men hur snäv måste denna ram vara?

Hur snävt håller du din häst?

När NH blommade upp och blev stort på 90-talet såg jag många hästar" kvävas och dödas". Ögon slöts och sinnen stängdes ner. Repviftande självutnämda gurus trängdes med fashinerade hästägare som ville lära sig att dominera och leda sin häst. Den enda ledning det ledde till var att vi blev förledda. Av maktbegär och verktyg som gav oss en bild av hur det var ok att sätta oss över hästen och bestämma. Allt. Ju fogligare hästen kunde uppvisas desto snällare häst ansågs det att vi hade.

Vad skulle hända om vi tog en människa. Låt säga, dig.

Så började jag med att berätta för dig om en ram. Som en bur. Innanför denna får du lov att befinna dig Jag tillåter det. Men om du går utanför den får du stryk. Eler någon form av betraffning som du kommer att ta så illa vid dig av att du kommer att lära dig snart att det inte är värt att prova igen. Så av rädsla stänger du ner försök till att röra dig utanför ramen.

Inne i ramen berättar jag för dig när du får äta. Var du får kissa och bajsa och var du får sova. Jag bestämmer vilken sorts säng du ska ha. Vilka sängkläder du ska ha och jag bestämmer vem du ska ha sex med. För att jag vill det.

Jag kommer också bestämma mig för att när du får ett barn får du inte behålla barnet. Det ska lämnas bort. Du kommer inte att vara så väldigt ledsen så länge. Jag lovar!

Jag bestämmer vem du ska umgås med. Skit samma om det är med släkt eller ovänner. Ju mer obstinat beteende du uppvisar desto mindre blir din trädgård. Och förresten. Din trädgård är den enda plats du får vistas i. Tills du dör. Om jag inte vill åka och bada. För då ska vi göra det. Och då ska du inte vara rädd för vattnet för då får du stryk.

Intended implement Training. IIT.

Tillåtelseträning. Genomförande av processer, hela vägen med avsikt att tillåta.

Är det verkligen så att man kan träna tillåtelse?

Svar ja. Tillåtelse är en process som startar i mig, människan jag, först. När jag har förstått hur en tillåtelseprocess fungerar kan jag vidarebefodra processen till min häst. Tilsammans kan vi sen fungera som mätstickor i samma process och på så vis finna nya djup och dimensioner i det vi kallar livet.

Min avsikt är att tillåta. För att kunna tillåta kan jag börja med att veta var mina gränser går. Dessa gränser kan utökas efter hand. Det är bättre att börja med en hög faktor av gränser och en låg faktor av rädsla istället för tvärtom.

Målet är gränslös kommunikation och tillåtelse av alla individer i vårt liv.

En början kan vara att du tittar på och listar vad du vill. Tex: Hästen ska kunna sändas i 6 olika riktningar.

Höger, vänster, bakåt, framåt, uppåt (Rygg, ej stegring), neråt. Detta är en god grund att ha som ram.

Även om du är precis här, i början av denna processen att berätta för din häst att detta är dina gränser just nu så öva på att tillåta.

Först och främst, att tillåta dig själv. En tillåtelseprocess går alltid ut på fullkomlighet. Det innebär att du inte ska sluta tillåta bara för att du blir rädd.

Ett exempel.

Du sänder din häst till höger. Han går för långt till höger. Du tillåter inte hästen och du markerar med en markör (Röst/spö/ryck/etc) att hästen nu inte tillåts gå längre till höger.

Hur ska hästen veta att han inte fick gå längre till höger?

Och varför bestraffar du hästen för att du ej visat var gränsen går på ett konsekvent sätt som hade gett hästen en avslappnad inställning till utrymmet innanför gränsen?

"Detta är din ram. Om du går utanför den blir det obehagligt. Innanför ramen är du tillåten. Utanför ramen är du otillåten. Du är häst. Stor häst. Många kilo häst. Stanna i ramen tack."

Hur skapar man då en ram?

Genom att bestämma sig. Ibland måste ramen vara större, ibland mindre. Dina affirmationer och ditt kroppsspråk bestämmer.

Har du ens koll på vad din kropp säger till din häst?

Medvetandegör att du faktiskt har koll på att du talar rent. Om du dels bryter på hästens språk, dels talar med en dålig dialekt och dels tror att hästen ska fatta allt du menar trots att du lite slarvigt viftar runt med armar, händer, fingrar, rep, spö eller andra hjälpmedel så får du backa långt bak innan tillåtelseprocessen kan ha någon positiv konstruktiv effekt.

Bestäm dig för hästens ram, (Detta är vad han tillåts) bestäm dig för din egen ram (Detta är vad jag tillåter), synkronicera dessa och starta en tillåtelseprocess.

Intended implement Training. IIT.

Ett exempel ur vardagen. Träning av häst.

Mål:  Glad häst med fri vilja som uppvisar lösgjorda rörelser, muskulös kropp och sund inställning till samvaro med mig, människan.

Fokus: Att tillåta honom tänka hela tanken färdigt. Att visa honom att det finns ett liv utanför hans snäva ram(ar). Att visa honom att det finns tid som man får lov att vara i. Att inte avbryta hans processer genom att avbryta när han nosar, luktar, spejar, pratar, vilar eller gör något jag uppfattar är en pågående process.

Att släppa ut honom ur hans imaginära bur och fångenskap.

Så.

Har du någonsin tänkt på att du kan tillåta och berömma sådant som är bra och ignorera sådant som du ej vill ha med i din process?

Istället för att berätta vad du inte vill och slösa energi på att förbjuda en massa olika delar, kan du tillåta det du vill ha och glömma bort resten.

Ett tydligt exempel är att vi ofta reagerar på hästens reaktioner. Varje dag ser jag detta och inte bara bland hästar och människor. Vi reagerar på andras reaktioner och vi reagerar ofta negativt. Med rädsla.

Om vi väljer att ej ge fokus till negativa, destruktiva processer och spara vårt fokus till det vi vill ha, tycker om och gärna har med i vår process, har vi ett bra verktyg gratis i vår tillåteseprocess i ren salutogen anda.

Öva:

Gå ut på en runda med din häst. Tillåt honom.

Tillåt honom hela vägen ut i varje ny process. Sätt en tidsram. Sätt en ram för säkerhet och trygghet. Tex: så får han ju inte slita sig, sticka iväg med dig eller springa över dig. Detta är grundläggande faktorer som ska vara avhandlade och bokförda innan du ens tänker tanken att gå ut och gå.

Tillåt honom att andas lugnt och stilla genom att själv andas lugnt och stilla.

Vill du inte att denna stund ska gå ut på att beta gräs så undvik en sådan plats där detta kan ske.

Så tillåt. Vad han än gör inom ramen av vad du satt som gräns. Stå med honom, gå med honom, lyssna med honom men, reagera inte på hans reaktioner om de är negativa. Om de är positiva, beröm. Och tillåt processen, hela vägen ut tills han väljer att gå i en annan riktning eller att vädra i en annan riktning.

Öva i minst 20 minuter för att få positiv effekt.

Effekter:

Antingen känner du ingenting eller så känner du massor.

Din kropp kan bli avslappnad, mjuk, flexibel.

Du kan få upp en massa minnen och tankar från barndom/ungdom/tidigare händelser.

Dina känslor kan bli starka och du kan bli emotionell.

Detta är en process som leder dig utåt men också inåt, på samma gång.

Hästens reaktioner kan också variera. Att plötsligt få lov att finnas till. Att plötsligt få tillåtelse att vara utanför ramen som tidigare givits kan ge en mängd symptom som inte alls är trevligt att hantera. I en tillåtelseprocess går vi igenom barn/tonår och vuxenstadie. I varje av dessa stadier kommer massor av tendenser och symptom att visa sig. Var säker på att du står kvar i tillåtelseprocessen med din och hästens säkerhet och harmoni som första intresse vad som än sker. Ha avsikten att följa hela linan ut.

Tillåtelseträning skapar synergi som hjälper till att sprida de positiva effekterna till alla som berörs av dig och ditt sätt att förhålla dig till tillåtelse. Var beredd på att det även skapar rädsla. Hos andra. Låt inte deras rädsla slå tillbaka mot dig när du väl startat en positiv process. Lycka till!

Vill du veta mer eller träna IIT ? Välkommen att höra av dig!

 

/Carola Lind

Deprogrammering

 

En underbar liten häst har hamnat i mina händer. Hon ska skolas i ett par olika riktningar samtidigt och är redan något skolad i en helt annan riktning. Damen är en kallblodstravare och vi kallar henne "Ina"

 

Ina heter egentligen Marina, men för enkelhetens skull och för att min son ska kunna säga hennes namn lätt så har vi förkortat det.

 

Ina är riden mot centrerad ridning och akademiska principer. Exakt hur mycket detta har påverkat henne vet jag ej. Och hur mycket den långa resan ner på 108 mil har stressat henne kan jag bara gissa.

 

Ina är en häst som haft det bra, jag hoppas att hon kan komma och tycka om det annorlunda liv som jag kan ge henne här.

 

Något jag alltid gör är en omstart. Det kvittar om hästen är vild, hanterad eller välutbildad.Jag följer samma upplägg vilket innebär att vi möts i rundcorallen minst några gånger för att säkerställa att vi talar samma språk.

 

Jag använder mig till en stor del av telepatiska överföringar tillsammans med kroppsspråket, men, de första gångerna i corallen måste jag utröna om vi ens talar samma kroppsspråk.

 

Jag har haft ynnesten att få jobba med vilda och ganska råa hästar och har därför förfinat mitt språk och mitt tillvägagångssätt vad det gäller att skapa en kommunikation.

 

Ina ska användas till lite olika grenar och behöver först landa i en kommunikation som innebär att vi talar samma språk. Vilket vi inte gör än. Jag vill förstå var hon är och det tror jag mig fått kläm om nu.

 

Jag upplever henne som väldigt, väldigt väl omhändertagen. (Jag vet också att det är så) och i det finns ofta en liten risk för att vi överdomesticerar våra hästar. Inget fel i det alls om vi vill ha det så. Jag vill inte ha det så.

 

Jag önskar en häst med ganska råa signaler. Som instinktivt reagerar och som visar ett språk som inte är för färgat av människan.

 

Arbetet i rundcorallen visar mig var hästen finns i detta. En häst som haft det så bra som Ina har ofta en del av det råa språket bortsuddat. Helt enkelt för att hon är trygg.

 

Detta kan låta konstigt men det handlar om nyanser och att hästen ska reagera på minimal signaler. En avtrubbad häst reagerar på stora yviga rörelser och signaler. En vaken häst kan vara lugn, stabil, trygg och stilla i sinnet samtidigt som hon svarar på hjälper som innebär tex: en liten vink med mitt lillfinger. Eller endast en förändring i min energi.

 

Ina är redan känslig, vaken och absorberande, men det är inte samma sak. Hon reagerar som en människa. Jag vill att hon ska reagera som en häst.

 

Så, 4 gånger i Rundcorallen och nu börjar jag skönja en urhäst därinne. Med stort hjärta. Stor integritet, en omhändertagande ljuvligt snäll och lyhörd tjej i lyxförpackning. Oj vad det är viktigt här att jag på intet sätt förstör något nu när hon blottar sitt innersta.

 

Detta innebär att jag har det största ansvaret att hålla koll på mina egna signaler. Ta hand om min egen energi och blotta min egen kärna. Och hur lätt är det?

 

Jag kan inte kräva det av henne om jag inte visar vägen och öppnar mig själv först.

 

Ett par konfrontationer har det blivit, irritation har framkallats och oförståelse för mitt språk. Mitt språk som faktiskt är hennes språk. Som hon nu ska lära sig. Det ansvaret jag har är enormt.

 

Då hon är den som har alla svar, är det bara för mig att ödmjukt böja mig inför det faktum att hästen, alltid, är min läromästare.

 

/Carola

 

 

 



Indra, gång 3. På tygeln.

 

Indra på tygeln

Ni som följer mig, Hugo och Indra i vår gemenskap kan läsa om bla: mig, som är en superförsiktig och rädd ryttare då jag trillat ev lite för många gånger och skadat min kropp väldigt illa flera gånger.

Hugo är min tvååriga son med Down syndrom som rider Indra som terapi en gång i veckan och Indra, är hästen som får dras med oss. Vi lånar Indra två gånger i veckan, dels en gång till mig och dels en gång till Hugo.

Jag har jobbat med både att utbilda terapihästar samt att hjälpa rädda och skadade ryttare tillbaka i sadeln.  Samt så har jag omstartat och utbildat hästar sen 90 - talet. Min filosofi bygger på funktionalitet hos både häst och ryttare och om detta kan man läsa mer HÄR

Min specialitet är svåra hästar med märkliga beteendestörningar. Då jag även jobbar som hästterapeut så har jag förmånen att kunna hjälpa hästen på många olika vis. om detta kan man läsa HÄR

Idag var planen att få Indra på tygeln.

Att ha en häst på tygeln innebär att jag måste känna till mina egna rörelser och vad de gör för mig och hästen samt för oss gemensamt.

Förra gången jobbade vi med nyanser och gångarten jog. Jog är en superbra växel att ha vid terapiridning för plötsligt vill personen på hästryggen att det ska gå lite fortare och då är trav inte ett alternativ. Betänk att det oftast går en handledare vid sidan av ryttaren och sedan en som håller hästen. Jog är en gungande mjuk sakta trav som är helt underbar. Det är inte alltid hästens psyke gillar denna gångart och indra ligger lite på gränsen här. Hon är fantastiskt samarbetsvillig men hon har en egen vilja och växel och den säger fram fram fram. Vilket ledde oss till ett jättebra pass idag.

Att nyttja styrkorna hos hästen man jobbar med är viktigt. Hellre se och använda det hästen är bra på än att försöka jobba med det som inte fungerar. Jog var ju nu inte det roligaste Indra gjort i sitt liv så idag tänkte jag rida loss henne från alla spänningar och göra henne 2 meter längre.

Ofta är det så när man rider en såhär, redan lång och framtung häst att det finns en rädsla i att släppa ut dom. Men, om vi ska få hästen att ta en kontakt med oss så har vi inget val. Inte om det ska vara funktionellt i alla fall.

Så. Idag när jag satte mig på henne och skrittade ut på ridbanan kändes det som att komma hem. Motsatskänsla som jag grunnar lite på eftersom jag redan från början bestämt mig för att inte förälska mig i henne. Dels är det inte min häst och dels är det inte den hästen jag vill satsa på att utbilda vidare. Jag vill ha en egen häst som jag vet stannar hos mig som jag kan finlira på hur länge jag vill som jag vet är kvar hos mig.

När min ända landade på hennes rygg idag kände jag bara kontakt. Ren kontakt och en total avsaknad av rädsla. Som om vi kopplades samman och min andning och puls var totalt i harmoni med henne. En märklig känsla då jag i nuläget faktiskt är väldigt stressad av många olika faktorer.

Nåja, det var en välkommen känsla och jag njöt av att skritta fram på henne.

Jag njöt ännu mer när jag försiktigt samlade upp tyglarna, i höger varv och hon gick upp, helt frivilligt mot yttertygeln som om det var det mest naturliga i världen. Nyfiken blev jag och bytte varv, jodå, samma sak. Hon gick rakt upp mot yttertygeln, satte under sig inner bak och balanserade sig. Wow!

Vi gled runt så en stund och bytte varv och jag log med henne.

Så, dagens plan att få Indra på tygeln passade alltså utmärkt eftersom det nu bevisligen fanns en ram. Jag öppnade dörren framåt och bjöd henne, tillät henne och släppte fram henne i ett lite högre tempo. Hon gillade ideen och reste på huvudet. Då släppte jag fram henne och visade vägen övertydligt med innerhanden. Hon längde sig en bit men reste sedan upp huvudet igen. Jag undvek att ta henne i munnen alls mer än när hon trodde att det var trav jag bad om. Då blev det genast den skittråkiga övningen "stanna-backa-gå"

Så höll vi på en stund tills hon plötsligt, ganska våldsamt slet ut sin egen hals och sitt huvud och körde ner hela nosen i sanden och frustade högt, fes och hostade. YES! Point taken. Hon hade nu släppt efter en bit.

Så gjorde vi även så några gånger. Varje gång hon laddade och drog ut sin egen kropp framåt neråt så manade jag på henne genom att ge henne hela tygellängden och sitta där med öppen dörr framåt, öppna lår och öppet bäcken.

Efter ett tag och 100 frustanden njöt vi av att skritta på i ett ganska friskt tempo, med en god ram i båda varv, lång och låg, väldigt bekväm häst. Då började jag ta tygeln mini mini - lite. Indra tog tygeln på sitt håll och jag den på mitt håll. Mellan oss uppstod ett gummiband på var sida som vi båda drog i sådär lagom mycket så att det hela tiden kändes levande utan att det på något vis blev statiskt på något håll. Samspelt gummibandskänsla, hästen var på tygel, lång och låg med gungande kropp.

Ja, härlig känsla. Nästa steg är att bibehålla detta och att mer och mer lägga vikten bakåt.

Sista kvarten ägnade jag åt jog, inom ramen på tygel och av tygeln. Vi fann att jogg på helt långa tyglar av tygeln  inom ramen (Indra upp mot yttertygel) kändes bäst just idag. En halv långsida funkade riktigt bra och jag är superstolt över hennes positiva attityd. Även om hon _egentligen_ tycker att jog är slöseri med tid så _gör_ hon det, i alla fall kortare sträckor.

Att ha hästen på tygel innebär alltså kontakten som uppstår när din hand om tygeln möter hästens grepp om bettet och känslan däremellan kan beskrivas som ett gummiand som stretchar åt båda håll samtidigt. Mjukt. Flödande.

Oavsett huvudets placering kan du ha hästen på tygeln i flera olika positioner.

Strävan är att hästen vinklar om bäckenet och aktiverar spiralen

 (Jag skriver mer om spiral, ram med mera i min grupp om ridning på Facebook, du hittar den HÄR

- Att hästen aktiverar och jobbar med magmusklerna, kortar upp underlinjen, länger överlinjen (Som går från överläppen till hasorna) Och att hästen får hjälp att bygga styrka, balans och muskler med rätt placerad nivå på halsen efter utbildningsgrad.

Jätteviktigt är det att släppa fram hästen för att den ska kunna länga sig och bygga rätt balans från början. När man knycklar ihop en otränad outbildad häst så skapas spänningar i kroppen som så småningom skapar hältor och andra ovälkomna symptom.

Så, idag har Indra och jag gått på tygel, position 10 (Längst ner) och det är jag väldigt stolt över :-) Det betyder att hon litar på min hand och det är början i all ridning. När hästen litar på min hand då kan vi börja dansa.

Egentligen vill jag tillbaka och rida redan denna veckan men på Onsdag är det Hugos tur igen. Jag får bärga mig tills på Måndag. Tack för idag Indra! :-)



 

 

 

 

 

 

Lååång häst :-)

 

Men visst börjar hon ändra sig i fysiken, jag ser märkbara skillnander! Å vad roligt!

Indra.Gång 2.

 

Vi hade en diskussion idag. Indra och jag. Indra är den Nordsvenska damen som jag rider en gång i veckan. Vilket nu är andra gången.

Jag har inte ridit på minst 2 1/2 år. Det känns stelt, snett konstigt obalanserat och fult. Men jag sitter där och under mig har jag en snäll häst. Indra, med dom vackra ögonen och långa kroppen.

Det som förvånar mig när jag sitter på henne är hur trygg jag känner mig. Om jag tittar på hennes exteriör skulle jag inte välja henne som min häst. Men jag tror det är ömsesidigt om man säger så.

Jag har en hel del skador i min kropp efter att ha varit aktiv ryttare i väldigt många år vilket medför att man ramlar av då och då. Antalet frakturer och fel ihopväxta revben kan jag inte ens räkna. Såklart påverkar det sitsen. Men. Inom funktionell ridning bryr man sig inte så värst om sitsen, alltså hur det ser ut, det viktiga är resultatet, att det faktiskt blir något alls.

I alla fall. Dagens pass handlade om kontroll, nyans och inner - ytter  diagonalen.

Jag ville automatisera att hon går upp mot yttertygeln av sig själv. Detta sitter nu 50% vilket är wow. Duktig tjej! Nu menar jag alltså av sig själv, utan att jag ska behöva påverka. Hon ska själv falla in i ramen inner bak mot ytter fram. Vilket hon fattade ganska snart. Dock i höger varv hade hon en cervical låsning på C5. Den stretchade vi bort och vips kunde hon söka sig mot yttertygeln även i höger varv. Lycka! Jag gillar när det funkar.

Men. Med Indra, har jag förstått så kan det både gå undan och fort. Hon är en Nordsvensk dam med vilja. Vilket ska nyttjas klokt.

Jag vill ha ett otroligt nyanserat rörelsespektra när jag jobbar henne från marken, tex: När Hugo min son har henne som terapihäst och jag går vid sidan om. Jag vill kunna "öppna" hennes innersida med min kropp och då vill jag att hon ska öka, ända upp i jog.

Så. För att detta ska ske började jag idag känna på om hon ens ville jogga. Och det ville hon. 3 steg. Sen ville hon ta bettet och rusa. Det ville inte jag så då övade vi plötsligt stanna- backa-fram.

Stanna - backa - fram är en skittråkig övning som inte bara ska göras exakt på det spåret man är på, det ska bli EN rörelse av dessa tre.

Konsekvent hand är vad som funkar. Sågande dragande eller slitande är inte min melodi.

Jag håller tyglarna stilla, ganska kort, oavsett vad hon gör, gör jag inget annat än just det, samt vinklar mitt bäcken i backposition. Exakt samma sekund som hon börjar tänka bakåt, släpper jag efter, när hon tagit ett steg bakåt, släpper jag helt och vi går framåt.

Ja om man säger som så, det blev ju några skittråkiga stanna-backa-fram, men till slut satt det. Jog, ett varv, med en häst på yttertygeln, i balans på inner bak, utsträckt överlinje och halvlång tygel. Så underbart bekvämt och mjukt! Wow vilken jog hästen har!!!

Genom att öppna min insida, länge mitt innerben framåt/lite utåt och ge av innertygeln samtidigt, samt vinkla om mitt bäcken för att släppa fram henne så föll hon i mjuk gungande sakta jog.

Flera gånger fick vi upprepa backningsövningen men minst lika många gånger gick det mjukt framåt och riktigt balanserat och bra.

Lyrisk hoppade jag av hästen och upptäckte att vi hade jobbat i en hel timme! Oj!

Supernöjd är jag och Indra verkade bekväm med att få komma ut i hagen igen :-) Hon sprang i alla fall inte iväg när jag släppte henne :-D

 

Indra är en liten stor Nordsvensk dam. Precis så snäll och söt som det ser ut :-)

Tack för idag!

/Carola